Indien
Att få resa till ett främmande land med helt olika livsförutsättningar är en unik möjlighet. Med hjälp av EU-stöd fick tio elever och fyra lärare från Kvarngymnasiet chansen att besöka daliterna i Indien. Det blev en resa de aldrig ska glömma.
Under hösten 2007 samlades tio elever och fyra av skolans personal för att planera och förbereda en resa till Indien. Resan finansierades delvis med EU-bidrag från Internationella Programkontoret, som främjar internationella kontakter.
Nio av eleverna är på slutet av sin skoltid och gör resan som en del av sitt projektarbete vilket ingår i gymnasiets studieplan. Den tionde eleven går i särskolans gymnasieklass.
Unik möjlighet
Resan hade flera mål och syften. Att få resa till ett främmande land med så olika livsförutsättningar är en unik möjlighet. Att på plats få se och uppleva bland annat diskriminering, segregation, misär, ett folks stolthet, gästfrihet, kaotisk trafikmiljö, en annan matkultur och religionens inverkan på hela samhället. Att vara tvungen att underkasta sig regler som man inte alltid förstår och samtycker med är otroligt nyttigt.
Ett annat mål var att ta del av hur livet är för folk som tillhör daliterna. Daliter är den folkgrupp som tidigare benämndes som kastlösa. Kastsystemet avskaffades enligt lag i början av 1950, men lever kvar i folks medvetanden. I Indiens lagar finns det tydliga regler för rättigheter och möjligheter gällande daliter, kvotering till skolgång och arbete, hälso- och sjukvård med mera. På grund av deras bristande skolgång är dock detta inte allmänt känt bland daliterna själva. Enligt beräkningar finns det cirka 250 miljoner daliter i Indien.
Ytterligare ett syfte med resan var att helt enkelt genom att bara vara, visa att vi i Sverige integrerar funktionshindrade i en grupp, där gruppen har ett gemensamt mål utan större hänsyn till de enskilda medlemmarnas förmågor.
Resans huvudmål
Vårt geografiska huvudmål i Indien var en by i södra Indien som ligger utanför en stad som heter Dindigul. Där bor en man vid namn Diraviai Rai, ”Dravi”. Han är en ovanlig man och dalit. Han har utbildat sig till socialarbetare, har en nästan klar prästutbildning och har bland annat arbetat med ungdomar på glid. Han är huvudman och huvudaktör i en organisation som heter Y-neew India. Y-neew India är en paraplyorganisation som arbetar med bland annat kvällsskolor för dalitungdomar, yrkesutbildning för kvinnor och sammankomster för småbyars barn och ungdomar. Dravi var vår guide och mentor under hela resan.
Projektarbeten
Alla ungdomarna valde under hösten ett ämne för sitt projektarbete som till exempel barnhemsbarn, HIV/prostitution eller unga äktenskap/ tidigt bortgift. Vår elev från särskolan hade som uppgift att hemma i Sverige jobba fram ett bildmaterial som han på plats i Indien skulle visa i samband med när han redovisade om en dag i skolan, och särskolans integrering i Kvarnskolan.
Alla ungdomar läste på om Indien och framför allt läste de på om frågor som rörde deras projektarbete. De förberedde frågor för kommande intervjuer och tog kontakt med vår guide för hjälp i förväg.
Avresa mot en annan värld
Så till själva resan. En tidig morgon i slutet av januari träffades vi på Arlanda. Vi flög till Chennai via Frankfurt, och när vi landade i Chennai var alla ganska spända. Några av oss hade redan under flygresan kommit i samspråk med några indier som hade invigt oss i delar av det indiska livet, och vi insåg redan på flyget att det skulle krävas en del träning för att klara den indisk/engelska dialekten.
När vi klev ut ur flygterminalen blev vi nästan golvade av den indiska atmosfären. Ingen av oss hade tidigare upplevt den värmen, det oväsen och den ofattbart starka doft av… allt äckelluktande som finns. Mitt i allt detta stod vår vän Dravi och väntade. Det var med en ofattbar själslig värme som vi blev mottagna. Vi lastade in alla våra ungdomar och pinaler i en liten buss och gled sakta iväg in mot staden. Trafiken var ganska lugn tyckte vi då, och vi kom fram till Chennai klockan 02.15 lokal tid. Vi tänkte inte så mycket på trafiken då mitt i natten, men mera dagen efter när vi gick ut för att äta frukost. Gatan som vi sett under natten var nu proppfull av fordon.
I Chennai med omnejd såg vi en del sevärdheter, som tempel, folkets strand, fantastiska skulpturuthuggningar i bergen och olika indiska småstånd som fanns precis över allt. I Chennai kunde vi på mycket nära håll beskåda fattigdom och svält. Många människor bor på gatorna, och en del människor sov i gatornas mittrefuger. Renhållningen är i stort sett obefintlig. Det som var svårast att förlika sig med var den intensiva doft/stank och trafikoljudet.
Efter ett par dagar i Chennai tog vi tåget söderut. Vagnen var ren men absolut inte lyxig trots att det var 1:a klass. Några av oss gjorde besök i de andra vagnarna. I 3:e klass satt folk på golvet i flera lager.
Väl framme i Dindigul blev vi mötta av Dravis anställda, som körde oss och vårt bagage till den lilla by som skulle bli vår hemvist under 1,5 vecka. Vi blev fint välkomnade med ljusceremoni och fick halsband av blommor. Den natten sov nog vi alla ganska gott, för där ute på landet var det inte så mycket oväsen – trodde vi då.
De följande dagarna varvades vårt dagsprogram med besök på skolor och barnhem, utflykter till lokala sevärdheter och möten och besök som anknöt till ungdomarnas projektarbeten.
Vardag, sorg och bröllop
En av de första dagarna besökte vi en dalitby. Alla familjer var mycket trångbodda, flera generationer bodde under samma tak. En del hus hade tak av bananblad, vassväggar och stampat jordgolv. Andra hus hade tegeltak, murade väggar och stengolv. Alla familjer hämtade vatten i en gemensam vattenkälla i byn. Människorna var mycket gästvänliga och intresserade av att prata med oss och visa allt de ägde och hade.
En morgon vaknade vi klockan 03.00 av ett otroligt trummande, det lät som vi låg och sov på en trumfestival. En dam i en grannby hade dött under natten och då började släkt och vänner att trumma ut budskapet i omgivningen. Senare under dagen höll man begravning i byn och vi blev ditbjudna. Det var en märklig upplevelse att vara med om. Damen i fråga var uppriggad i en fåtölj som var inklädd i blommor. Det kom mängder av människor med blommor och presenter och efter ett tag kom också en mängd ”gråterskor”. Vi var med på hela ceremonin men avvek när det blev dags att gå till kyrkogården. Alla våra ungdomar klarade den här upplevelsen med heder.
En annan dag gick vi upp klockan 05.00 för att vi alla skulle klä oss fina inför ett bröllop. Dagen innan hade vi damer i sällskapet varit i Dindigul och köpt varsin sari, och männen hade köpt varsin ”doti”.
Vid 8.30 var vi alla bröllopsklädda och på plats i en kyrka inne i Dindigul. Vi fick dock byta bröllopsevenemang ett par gånger på grund av att brudparet hade missat den religiöst optimala tiden just för vigseln – så det var det bara att vänta in en ny lyckotid. Det här var lite signifikant för hela Indienresan. Saker och ting ändrade förutsättningarna hela tiden. ”Just like the Indian way”. Efter många om och men och en frukost i förbifarten kom vi med på ett bröllop. Vi fick berättat för oss att bruden och brudgummen bara hade setts en gång tidigare i så där en kvart. I stort sett alla bröllop är planerade och arrangerade av brudparets föräldrar och syftet är att det ska vara lyckosamt och ekonomiskt bra för familjerna. De flesta är väldigt unga när de blir bortgifta, i synnerhet flickorna.
Det blev ganska långa och livfulla diskussioner efter bröllopet. Våra ungdomar hade väldigt svårt att förstå hur de indiska ungdomarna inte har så mycket att säga till om, vare sig det gäller arbete, bröllop, klädsel eller fritidssysselsättningar.
Under hela vår resa i Indien var vi klädda efter indisk klädkod, vilket innebar att männen hade långa byxor och kortärmad skjorta och vi kvinnor bar ”churidar”. En churidar är som en lång skjorta, med vida långa byxor och en sjal. Det är viktigt att kvinnor skyler benen, axlarna och bringan.
Hemma igen
Väl hemma kämpar nu ungdomarna med att slutföra sina projektarbeten. Det var inte alltid så lätt att få svar på frågor och funderingar. Dels är det svårt med språket, varken vi eller indierna har engelska som förstaspråk, dels är det kulturkrockar som gör att vissa frågeställningar helt enkelt inte fungerar. Vi får komma ihåg att det inte bara är målet som räknas utan vägen dit…
Sammanfattningsvis vill jag förmedla den oerhörda glädje och gästfrihet som vi mötte i Indien och den fina gemenskap och sammanhällning som rådde i vår grupp. Ingen i gruppen kände mer än ett par tre stycken av medresenärerna tidigare. Alla klarade alla omställningar, kulturkrockar, oförutsedda händelser utan att hamna i några större konflikter. Vår elev från särskolan visade sig att vara den optimala Indienresenären. Han pratade på med alla där det passade sig, hängde med på alla evenemang, åt av all indisk mat och var hela gruppens positivitetsmentor. När vi var i djungeln och blev attackerade av blodiglar så tog han en pinne och petade bort iglarna från skorna och sjöng samtidigt ”Lilla snigel akta dig”. Indierna är inte vana att bemöta människor med funktionshinder. Många undrade om jag var den unge mannens mamma och vid mitt nekande svar tyckte de att det var ganska märkvärdigt att han var med ända till Indien.
För 2008 års Indienresegrupp
Åsa Enbom Burreau